Sunds by hade och har fortfarande en relativt väl sammanhållen bykärna. Ursprungligen var som vi sett alla gårdar samlade i ett band i stort sett söder-norr med ett litet avbrott vid Kåhlsängen, ungefär vid vattenreservoaren.                    Sunds by har bättre än de flesta byar i Nordingrå bevarat ursprunget, få gårdar avviker från den traditionella stilen. T ex är endast två hus vitmålade och inte röda. Den röda färgen kom heller inte förrän efter 1850, innan dess var alla hus gråa. Byggnadsskicket utvecklades tidigare i långsam takt. Man visste "hur det skulle vara". Traditioner följdes. Det byggdes ändamålsenligt och tekniskt riktigt med vacker form och ofta prydnadsglädje. Bykärnan låg ofta som i Sunds fall på en moränkulle. Bebyggelsen skulle inte inkräkta på den lättodlade jorden.                                                                            De bostadsbyggnader som fanns under skifteseran var alltid långsmala byggnader som brukar benämnas enkelstuga och parstuga. Under 1800-talet kom bredare hustyper, sk korsbyggnader.                                                             Hustypernas utformning bestämdes av den byggnadsteknik som användes, dvs knuttimring. Stockarnas längd, vanligen 5-6 meter, bestämde i huvudsak rummens planmått. Entredörren placerades mitt på långväggen på parstugorna. På så sätt fick man en stocklängd på vardera sidan. Taktäckningen var ursprungligen torv och näver som hölls fast med takved, sk knäpptak. Brädor lagda som locktak, sk faltak, förekom också. Brädfordringen kom sent. De låga fönstren på långsidornas övervåning ovanför vart och ett av nervåningens fönster förekommer bara i Norrland.

Enkelstugan var den ursprungliga hemmansgården. Från början av 1800-talet blev den huvudsakligen en bostad för torpare, båtsmän och förmånsfolk eller som snickar- eller förrådsbod och bagarstuga.

Parstugan har i jämförelse med enkelstugan ett stort rum även på andra sidan förstugan. Denna "sal" var till för gästabud och stod oftast ouppvärmd. Parstugan kännetecknas också av sina två skorstenar.

Korsbyggnaden har som framgår av namnet innerväggar som bildar ett kors. De har i princip en bredd som motsvarar två rum och är alltså betydligt bredare än en enkelstuga och parstuga. Det finns också varianter som halv och helkorsbyggnader. Sund har till sen tid haft åtminstone fem parhus, Sundkvists, Sundbergs och Perssons, Sondells och Norrbys. Sundbergs och Sondells har rivits och ersatts av nytt bygge, Perssons har byggts till på bredden och motsvarar idag en helkorsbyggnad. Sundkvists är idag tillsammans med Norrbys de enda återstående. Norrbys har dock ett elegant valmat tak i stället för det konventionella sadeltaket. Sondells hade ett framskjutande mittparti vilket liksom på baksidan kröntes av ett gavelparti.  Tyvärr finns i skifteshandlingarna inga uppgifter om bostadshus eller logar-ladugårdar. Några rundlogar för vandringar, den koniska tröskstocken, kan inte ses på några kartor. Ladugårdarna var låga envåningstimrade byggnader förbundna med hölogen. Enkelstugor fanns det gott om, minst en på varje gård. Det bästa och vackraste bevarade exemplaret har vi i Lindqvists torp nere vid Vågsfjärden. Korsbyggnader av olika slag är Sundströms (som är rivet), Näslunds, Sundells, Söderholms och några till.

Nordingrå har väl inte några egentliga skrytbyggnader liknande hälsingegårdarna eller träslotten i Jämtland. Men visst kunde man bygga stort för att imponera på grannar och sockenbor. Så berättar Ingrid Ahlenius att hennes föräldrars (Sundbergs) stora gård endast hade ett rum inrett. Hon kom också i hela sitt liv ihåg hur mycket hon hade frusit i huset, utan trosbotten och ofta med hård västanvind på den utsatta udden.

Betydelsen av att imponera på grannar kommer också till sin rätt i en sann historia från Räfsön där bondmoran utropade; jag gett rakt skratte, för ten hänn byn äre bära je å vi å Norbergsa som ha salen!